usch...
Nu har jag kommit in i en depp period igen där jag bara känner att jag e less på allt o alla. Människor irriterar mig, saker gör mig förbannad, allt e bara åt helvete.... tids nog så mår jag kanske bättre. Har slutat med all medicin så kanske det är därför eller kanske inte. Spelar nog ingen roll vad jag proppar i mig för tabletter mår nog inte bättre, bara dämpar min ångest en aning för tillfället o det är juh bra iofs.
Jag kan inte riktigt beskriva hur jag känner mig.... hm.... ensam..... men orken att träffa folk finns inte, det är väl inte så konstigt om jag känner mig ensam. En vän ringde igår och jag visste att hon ringde för att hon ville göra nåt på kvällen eftersom hon hade messat precis innan så jag valde att inte svara helt enkelt för jag orkade inte henne eller nån annan men ändå ligger jag bara på soffan o mår skit o är ledsen, jag gör ju inget, går inte utanför dörren. Ibland gör det så ont i kroppen, det är som knivar som sticker i en.... gör ont ont ont men nu finns inget jag kan göra mot detta.... stå ut e det enda.
I dag läste jag en artikel där det står att ingen vill leva som singel resten av livet.... men jag vill inte leva med en man, jag vill inte ha nån tjej men jag vill inte heller va ensam... går det??
Jag kan inte säga att jag skäms för den jag är men jag har svårt att tycka om den jag har blivit och den jag har varit. Det fattas en pusselbit i mitt liv och jag vet fortfarande inte vad det är och jag kommer nog aldrig få reda på det heller.
Va på Liseberg idag med jobbet, såg alla glada människor som sjöng och dansade till Lotta på Liseberg. Jag tyckte synd om dom glada för det såg så jobbigt ut och ansträngade att må så bra, svårt att förklara hur jag menar. När jag ser nån som drar ett skämt tycker jag synd om personen som ska va rolig, alla ska skratta. Det kan oxå irritera mig när folk kommenterar att jag ser så sur ut.... men för helvete låt mig va det, jag kan inte le för att alla andra vill se mig glad, jag blir inte gladare inombords. Jag är ledsen så låt mig va ledsen, sen är jag glad ibland och då visar jag det med.
Jag har inte valt att leva men jag har valt att fortsätta leva, nu har jag inte bara mig själv att tänka på längre. Måste få ordning på allt och bli glad igen. Är bara så svårt för jag ser ingen plats som gör mig lycklig. När jag var i Västervik mådde jag oki, älskar juh min familj, mitt gudbarn mm men i slutet längtade jag hem för jag mådde inte jätte bra, folk över allt men så fort jag satte foten innanför dörren hemma i Gbg så kände jag bara sån ångest. Vet inte vart jag vill va... vart ska jag ta vägen??
Jag kan inte riktigt beskriva hur jag känner mig.... hm.... ensam..... men orken att träffa folk finns inte, det är väl inte så konstigt om jag känner mig ensam. En vän ringde igår och jag visste att hon ringde för att hon ville göra nåt på kvällen eftersom hon hade messat precis innan så jag valde att inte svara helt enkelt för jag orkade inte henne eller nån annan men ändå ligger jag bara på soffan o mår skit o är ledsen, jag gör ju inget, går inte utanför dörren. Ibland gör det så ont i kroppen, det är som knivar som sticker i en.... gör ont ont ont men nu finns inget jag kan göra mot detta.... stå ut e det enda.
I dag läste jag en artikel där det står att ingen vill leva som singel resten av livet.... men jag vill inte leva med en man, jag vill inte ha nån tjej men jag vill inte heller va ensam... går det??
Jag kan inte säga att jag skäms för den jag är men jag har svårt att tycka om den jag har blivit och den jag har varit. Det fattas en pusselbit i mitt liv och jag vet fortfarande inte vad det är och jag kommer nog aldrig få reda på det heller.
Va på Liseberg idag med jobbet, såg alla glada människor som sjöng och dansade till Lotta på Liseberg. Jag tyckte synd om dom glada för det såg så jobbigt ut och ansträngade att må så bra, svårt att förklara hur jag menar. När jag ser nån som drar ett skämt tycker jag synd om personen som ska va rolig, alla ska skratta. Det kan oxå irritera mig när folk kommenterar att jag ser så sur ut.... men för helvete låt mig va det, jag kan inte le för att alla andra vill se mig glad, jag blir inte gladare inombords. Jag är ledsen så låt mig va ledsen, sen är jag glad ibland och då visar jag det med.
Jag har inte valt att leva men jag har valt att fortsätta leva, nu har jag inte bara mig själv att tänka på längre. Måste få ordning på allt och bli glad igen. Är bara så svårt för jag ser ingen plats som gör mig lycklig. När jag var i Västervik mådde jag oki, älskar juh min familj, mitt gudbarn mm men i slutet längtade jag hem för jag mådde inte jätte bra, folk över allt men så fort jag satte foten innanför dörren hemma i Gbg så kände jag bara sån ångest. Vet inte vart jag vill va... vart ska jag ta vägen??
Kommentarer
Trackback
